Älskade lilla Noel

Älskade lilla Noel. Han utvecklas med stormsteg. Hans favoritsång är huvud-axlar-knä-och-tå. Han gör rörelserna godtyckligt och när sången är slut börjar han sjunga eller säga något som låter som igen.

Han språk utvecklas så snabbt. Mycket snabbare än samuels. Det går egentligen inte att jämföra dem, men samtidigt både glädja och sörjer jag. Jag glädjs över varje framsteg och att jag får ta del av allt han lär sig, men samtidigt sörjer jag att Samuel inte hade och har samma utveckling. Det blir vädligt tvådelat.

Noel är väldigt bestämd och tar till både humör och tjurigheten när han inte får som han vill. Som det känns just nu testar han oss och mest mig. Kan han redan hamnat i trotsåldern?

Hans största idol är storebror. Han vill göra allt Samuel gör och vara med. Ibland fungerar det och ibland fungerar det inte. Samuel säger inte ifrån utan knuffar Noel. Det är något vi försöker jobba med och lära båda hur man ska göra.

Vissa dagar sliter jag mitt grånande hår och undrar hur allt ska fungera och gå, men de flesta dagarna inser jag hu lyckligt lottad jag är som har mina pojkar.

Jag bjuder på lite Noelbilder

Underbar helg.

Vilken helg vi har haft. Jag har hunnit njuta av en jakt-fika med familjen och pappas jaktlag. Pojkarna älskar att vara i skogen och det är ett perfekt tillfälle att bara njuta. Jag älskar att sitta runt elden, dricka kaffe, fika och prata. Pojkarna har möjlighet att utforska skogen och dom trivs.

Vi har hoppat studsmatta och det är knappt de kommer ner.
När vi kom tillbaka till stan fick vi ett sms och det bar av till lekparken och samuels älskade bästis Alice. Det är så skönt att han har En så fin vän och jag hoppas deras vänskap kommer växa.

Men mest av allt har vi passat på att mysa tillsammans och bara varit.

Tung vecka

Den här veckan har varit tung. Dels för att Noels sovit dåligt/oroligt och del för att jag varit väldigt orolig för framtiden.

Vi har gått en föräldrautbildning inom asp och det mesta har gett mig många aha-upplevelser. På sista träffen var den en mamma med ett vuxet barn som har diagnos som berättade och en vuxen med diagnos som berättade. Deras historier rörde mig djupt och väckte en oro om jag/vi verkligen kommer klara det här. Det finns så mycket som vi inte vet, kan eller förstår än och ja, jag blir orolig. Sen är det för mig självklart att kämpa och göra allt jag kan, men tyvärr smyger sig tvivlet på. Men men jag kommer inte ge upp. Mitt mål är att hjälpa Samuel till en bra vardag.

Nästa vecka är det dags för en ny niina-träff och vi har tränat lite. Jag tycker det är svårt att få till träningen, men jag misstänker att vi kommer vänja oss.

Första Niina-träffen

Igår var vi på första niina-träningstillfället med Samuel och det gick vädligt bra. Vi har fyra övningar som vi ska öva på de närmsta veckorna.

Samuel var snabb att snappa upp de olika momenten och att det fanns roliga belöningar om man gjorde uppgifterna.

Eftersom det var första tillfället fick vi två instruktioner och två imitationer på schemat. Det är kom och sitt på stolen. Sen går imitationerna ut på stt lägga en kloss i burk och slå i bordet. Mycket är det för att visa Samuel tankesättet.
Det ska bli spännande och se hur vi lyckas.

13/9 varför låsa bloggen och vad händer nu

En stor anledning till att jag låst bloggen är den utredning som vi gått igenom med Samuel och hans diagnos. Samuel är autistisk. Vi pratar öppet om det, men att skriva här på bloggen blir En annan sak. Samma sak är det att skriva på Fb, instagram eller annat socialt forum. Samuels diagnos och vardag är inte ni historia att dela fritt. Det är ett ansvar som jag fått. Jag vill kunna skriva vad som händer i vår vardag och alla hans framsteg, stora som små, utan att behöva cencurera eller förenkla. Jag vill bevara hans historia.
Självklar vill jag även få med Noels historia. Även om den ibland hamnar i skymundan här i bloggen följer vi honom med på hans resa till att bli den person han kommer bli.

Idag var det tredje träffens på föräldrautbildningen. De senaste två har gett så mycket tankar, energi och idéer på hur vi kan underlätta vardagen, men även en känsla av att vi än så länge har hittat bra vägar för att ge Samuel det stöd han behöver.

Idag fick jag inte den känslan. Det kändes däremot vädligt tungt med många orosmoln som kommer komma in i våra liv. Kommer jag räcka till som förälder? Kunna motivera och stötta på rätt sätt? Kommer Samuel klassas som annorlunda och inte ha några vänner? Eller bli mobbad?

Så många tankar och långt ifrån självklart hur lösningen ser ut. Samtidigt vet jag att det inte är någon idé att oroa mig för framtiden. Den kommer komma och det är då vi får möta den och allt den har med sig.

En positiv sak idag är att vi fick mycket information om vilken hjälp som finns så som förbund, föreningar, lagar och hjälpmedel. Det är synd bara att Den informationen kommer nu och inte direkt när man var gravid. Tror många skulle fått det lättare om man vetat vart man ska vända sig och vilka frågor man skulle ha ställt.

Samuels första biofilm

Jag har länge funderat på att gå på bio med Samuel. De flesta gånger har jag avstyrt det i rädsla att han inte ska orka sitta still, störa andra på bion eller att han inte skulle uppskatta/klara av det. Det har kommit många filmer som jag funderat på, men avfärdat.

Men nu äntligen blev det av. En mamma-son-stund. Ett biobesök. Vi pratade med Samuel innan och försökte förklara och beskriva vad som skulle hända. När vi väl kom in till stan gick bara Samuel och jag och köpte biljetter. Pratade med personalen och förklarade så vi fick plaster långt bak och nära en dörr. Sen var färdats för förberedelser. Ett besök på godisaffären. Samuel fick välja och bar stolt påsen. Vi köade för dricka och popcorn.

Samuel fick lämna fram biljetten och så var det dags. På det hela gick set väldigt bra. Lite konstigt att lampan var släkt och lite myror i brallan. Det fanns ju massa "kompisar" runtom oss.
Tyvärr blev det lite bakslag med en del vaken tid under natten, men men jag kommer gå på fler filmer med Samuel.

Ja, kanske ska nämna vilken film vi såg. Det blev Hitta Doris som första film.

Så många månader och beslut.

Jag vet att jag slutat skriva här. Egentligen finns det massor att skriva om, men en hel del av mina värderingar krockar. Bloggen har alltid varit ett sätt att visa min vardag och min berättelse, men hur gör jag om min berättelse inte längre är min utan det jag skriver är mina barns historia?

Jag har funderat länge och efter många om och men beslutat att jag vill skriva och dela vardagen, men då med låst blogg. Kunna skriva fritt och veta att inte alla kan läsa mina sönners historia utan att jag kan kontrollera vilka som läser.

Så jag låser bloggen om några dagar. Skapar en ny blogg för mina intressen - dvs stickning, sömnad och allmänt pyssel. Vill ni fortsätta läsa är det bara att kontakta mig så tar vi det därifrån.

~ Erikssonskan ~

En vanlig 2-barns mamma i Jämtland. ❤️ Samuel - 2012 ❤️ Noel - 2015

RSS 2.0