Trött

När kroppen är trött och huvudet inte vill vara med. Så kännsdet idag. Noel vägrar somna och är övertrött. Samuel vill kramas lite extra. Och jag känner att jag inte riktigt räcker till. Det är sådan här dagar som jag känner mig som en dålig mamma. En mamma som inte räcker till. Jag älskar dom där två yrvädrens så att det gör ont och då blir dagar som dessa väldigt jobbiga. För jagalltid vara bäst på det jag gör och när jag inte orkar tar det mig hårt. 


Jag vet att jag är en bra mamma eftersom jag ger dom all min kärlek, stöd och det mesta av min tid. Jag finns där för att lära dem, blåsa på det som gör ont och vägleda. Jag vet allt det och ändå sitter jag här. Under täcket, tittande på en film jag älskar och undrar om jag är tillräckligt bra. 

Nä nu ska jag ladda batteriet för i morgon är en ny dag. 

Samuel 5 år

Igår fyllde vår lilla Goding hela 5 år. Så mycket har hänt de senaste åren och jag överraska varje dag av Samuel. Nya ord, nya färdigheter eller nya tankar. Det känns overkligt att för bara 2 år sa Samuel knappt 20 ord. Idag kommer det meningar som förklara, beskriver eller berättar. Han är inte ikapp med språket, men det har hänt så mycket. 

En annan sak som Samuel har utvecklat den senaste tiden är legobygge utifrån beskrivningar. Något han verkligen gillar och ibland är det svårt att bryta hans bygge. I födelsedagspresent fick han två nya satser med lego. Igår kväll och i kväll har jag och Samuel byggt den ena satsen. Det blev en grävmaskin, lastbil, trailer och sopagregat. Han är så fokuserad och nu mera behöver jag knappt påminna honom om att titta på beskrivningen. Han kollar, letar, placerar och bygger.  Helt fantastiskt. Nedan bjuder jag på några av hans bygge. 

Revy

Igår var vi på revyn. Det var väldigt trevligt att få umgås bara jag och Martin. Vi åt god middag på innerfickan, kaffe på espresso house och sen revyn. 


Det var länge sen jag var på revy och ärligt talat förstår jag mycket mer skämt nu än som 14-15 åring. Jag skrattade så jag grät till en av sketcherna. 

En isgata hem och två trötta föräldrar, men vi kom hem. 


Min dröm

Ibland tänker jag på vad jag drömde om som barn och tonåring. Det fanns många storslagna drömmar om att bli känd skådespelare eller konstnär. Och nej, viljan tog mig inte dit utan mot den dröm som var starkast. 


Drömmen om en familj. Drömmen om barn. Okej, alla kommer inge tycka att det är världens häftigaste dröm och det är okej. För det var min starkaste dröm. Drömmen om ett hus, en man och tre barn, söner alla tre. Drömmen om ett fast jobb vid ett skrivbord och någon att skratta med. 

Jag tycker att jag uppfyllt den drömmen flera gånger om. Jag hittade någon som får mig att skratta, gråta och varslats mig själv. Någon som förstår mig och tycker om mitt töntiga jag. Jag träffade min bästa vän och numera äkta hälft. Någon som hade en liknande dröm. Nu är det snart fem år sen vår första son såg dagens ljus och mycket har hänt sedan dess. 
 En del saker har omprioriterats och en del saker kunde vi inte förutse. Men den glädje och kärlek Samuel skänker oss är jag evigt tacksam för. Hans tal som kommer mer och mer. Hans fyndiga kommentarer och hans omtänksamma sätt. Allt detta och en massa envishet. Det är Samuel. 
Han är dessutom en väldigt bra förebild i mycket för sin lillebror. Noel han som är envisare än tåget och rälsen. Han som är charmigare en det mesta och använder det som ett vapen. Han som lär sig saker snabbt som vinden och som avgudar sin bror. 
 Båda barnen är så mycket mer än jag vågade drömma om. Och just nu är jag rätt nöjd med mina två pojkar och vi får se om det blir en trea eller inte. Jag är tacksam för de två mirakel jag fått. 

Nu snart har vi även huset med trädgård från drömmen. Där barnen kan springa och vi njuta av en kopp kaffe medan barnen skratt ekar. Jag längtar. 

Tänk att drömmar kan bli sanna bara man kämpar nog mycket. 

Före och efter

Idag tog jag nyabilder. Bilderna med vit Linne ärfrån idag och det går linnet är i början av december. Ser ni någon skillnad? 

Livsstilsprogram och viktresa

Varje resa börjar med ett enda steg heter det och jag upplever att oftast är det första steget det som kräver mest av mig. Någonstans måste jag ändå har bestämt mig. För för ett par månader sedan fick jag nog. Min vikt hade gått åt fel håll, den hade ökat. Igen. 

 Efter lite tankar om hur jag skulle komma vidare, bestämde jag mig för att skriva in mig på ett livsstilsprogram på fristilen. Då vägde jag 112,8 kg. Inte det mesta jag vägt, men mer än jag trivdes med. 
Inskrivning var i slutet av november och nu har vi haft första mätningen. Det är inte så stora saker som hänt, men jag är rätt nöjd ändå. På lite mer än en månad har jag gått ner 4 kg och minskat 6 cm om midjan. 
Och detta trots att jag varit sjuk hela julhelgen. Det jag märker mest är att mina byxor inte lika trånga över låren som det brukar vara. Så vad går det här livsstilsprogrammet ut på. 
Jo jag hitta en balans mellan träning, kost och njutning, men även att bygga upp en mental del. Jag lyssnar varje dag på olika ljud filer som handlar om olika delar som jag vill bygga upp.

För mig är den här viktresan en början på att hitta en bra balans i livet. En balans mellan träning, kost och kanske det viktigaste - självkänslan. För ärligt talat min självkänsla har väldigt länge varit i botten. Jag vill gilla den tjej jag ser i spegeln. Eller tjej och tjej - kvinnan i spegeln. Hon vill jag gilla. Jag vill trivas i min kropp och trivas med mitt utseende. Det är nog den största utmaningen för mig. Att älska mig själv. Jag vill inte att någon ska känna att de inte duger precis som de är. Det är inte därför jag skriver ner detta. Utan för mig är detta början på en resa som jag inte vet vart det leder. Förhoppningsvis leder den mig mot nya mål. Mot en bättre självkänsla. 

Ibörjan tog några bilder. Några bilder på hur min kropp ser ut. Jag tog dessa bilder för att se hur jag ser ut nu, men även för att se hur kroppen förändras. För vad händer egentligen på en månad? Kan jag se dig med blotta ögat eller behöver jag något att jämföra med? Efter invägningen idag har jag inte tagit några nya bilder. Det var för mycket folk på gymmet för att jag skulle känna mig bekväm att ta nya bilder. Men förr eller senare så ska jag ta dessa bilder. Om så  bara för min egen skull.  Och kanske lägger jag upp både före och efter bilder här. Men idag bjuder jag på en av de alldra första bilderna. En bild som jag ändå tycker ser ut precis så som jag ser ut.

~ Erikssonskan ~

En vanlig 2-barns mamma i Jämtland. ❤️ Samuel - 2012 ❤️ Noel - 2015

RSS 2.0