Samhället och Heffaklumpen

Under de senaste dagarna har jag sett på analle Puh och Heffaklumpen flera gånger. Varje gång när b.la. Kanin och Tiger förklarar för Ru vad en Heffaklump är slår det mig att det fångar samhället idag. Hela sången går ut på att Heffaklumpar är annorlunda än Nalle Puh och hand vänner och det skrämmer alla utom Ru som ser det som något spännande.  Det Kanin och Tiger berättar visar sig längre fram i filmen inte stämma. 

Ser ni vart jag vill komma? Att samhället idag bygger på en rädsla för det som är annorlunda mot oss själva. Vi bygger bilder av det som är annorlunda som inte stämmer med verkligheten utan bygger på rädsla och okunskap. 

I filmen ska de fånga Heffaklumpen pch jagar denna även fast de är rädda, men det visar sig att Heffaklumpen är minst lika rädd om inte räddare. 
Och är det inte så i samhället? Är vi inte rädda för varandra? Och vad görs för att  för att vi inte ska vara rädda för varandra? Hur kan vi träffas och lära känna varandra så att denna rädsla försvinner eller åtminstone minskar? 
För visst skulle det vara trevligt att kunna leva bredvid varandra och förstå varandras vardag och tro? Att vi kan leva med våran tro och högtider utan att bli frågasatta? Utan med förståelse för att vi är annorlunda, men att annorlunda inte är något skrämmande eller fientligt. 
Tänk att få leva sida vid sida utan att tvingas avstå de högtider vi har och det vi tror på, utan i ett samhälle som accepterar att vi är olika. 
 
Jag vet att detta är en en utopi, men drömma får man alltid göra. 

Kroppsideal

Vilken hets det är på att man ska passa in på ett ideal. Det är bara att födda och sen börja träna för attsingen om det skulle få finnas spår av graviditeten. Men vänta är man inte stolt över att har burit fram det underbara knytet som ligger i ens famn? Min kropp är långt ifrån tränad, även om jag föredrar att röra mig och få motion känner jag inget större behov av att hetsträna för att få tillbaka den kropp jag en gång hade. Herre gud den kroppen kommer nog aldrig tillbaka, den då jag vägde rätt och hade muskler. Haha känns som det var evigheter sen. Visst anser jag att man ska motionera och röra sig för att mån bra, men behöver man verkligen se ut på ett visst bestämt sätt? Ska andra få avgöra vad som man är stolt över och vad som är vackert? Min kropp är allt annat än ideal bilderna som finns i olika reklamer. Jag har mage, lår, bröst, rumpa och höfter.  Det finns bristningar både här och där, men varför dölja dessa? Varför inte låta min kropp visa allt det vackra som finns där? Alla spår efter min graviditet är jag stolt över. Min kropp har burit fram ett mirakel i form av min son. Jag är nog fortfarande förbluffad att i magen låg den underbara lilla varelse som visade sig vara Samuel. Det har pratats i min mammagrupp om att man inte kan ha bikini efter graviditeten för att man inte har en fin mage att visa upp. Men stopp! Klart man kan ha bikini om man vill. Tycker vi ska sluta hänga upp oss på att vara perfekta enligt någon annans bild och se hur perfekta vi faktiskt är! Surfade runt lite och letade en engelsk sida där mammor visar upp sina mammakroppar och är stolta över sina kroppar. Förstås kommer jag inte ihåg vad sidan hette, men snubblade över en svensk blogg som jag direkt fastnade i. En blogg där alla kroppar är välkomna och där flera olika människor visar upp sina naturliga kroppar och kroppsideal diskuteras. Du hittar den här. Ja som slutkläm vill jag bara säga att jag är stolt över min kropp och kommer absolut ta fram bikinin varje gång jag ska bada både med och utan Samuel!

~ Erikssonskan ~

En vanlig 2-barns mamma i Jämtland. ❤️ Samuel - 2012 ❤️ Noel - 2015

RSS 2.0