Dagens lärdom till mig själv.

En sak som jag lärt mig om mig själv på sistone är att jag begränsar mig själv. Jag säger och tänker att jag kan inte eller jag orkar bara så mycket. Jag inser att den inställningen ställer till det för mig. 


Idag när jag klev upp på bandet för att springa valde jag att tänka annorlunda för att vara jag. Klart jag orkar lite till. Undra om jag orkar springa 2 minuter till? Jag prövar. Klart jag orkar springa till låten är slut eller det slår över till en ny kilometer. Jag höjde både farten och orkade springa mycket längre tid innan jag behövde gå. Och ja, det var jobbigt. Det går inte att förneka. Men istället för att säga att jag orkar inte, kan inte eller det går inte. Så hejade jag på mig själv. Det här klarar du. Du är stark. Nu är det inte långt kvar. Heja. Och set hjälpte. Jag höjde farten rejält sista 3-400 meterna bara för att se om det gick och det gjorde det! 

Så ny bästa tid. 5 km på 39:57 minuter! Är så nöjd och peppad. Snart orkar jag springa hela sträckan! 

Så dagens lärdom är att vara snäll och peppa sig själv istället för att sätt begränsningar och säga att det inte går!

Min dröm

Ibland tänker jag på vad jag drömde om som barn och tonåring. Det fanns många storslagna drömmar om att bli känd skådespelare eller konstnär. Och nej, viljan tog mig inte dit utan mot den dröm som var starkast. 


Drömmen om en familj. Drömmen om barn. Okej, alla kommer inge tycka att det är världens häftigaste dröm och det är okej. För det var min starkaste dröm. Drömmen om ett hus, en man och tre barn, söner alla tre. Drömmen om ett fast jobb vid ett skrivbord och någon att skratta med. 

Jag tycker att jag uppfyllt den drömmen flera gånger om. Jag hittade någon som får mig att skratta, gråta och varslats mig själv. Någon som förstår mig och tycker om mitt töntiga jag. Jag träffade min bästa vän och numera äkta hälft. Någon som hade en liknande dröm. Nu är det snart fem år sen vår första son såg dagens ljus och mycket har hänt sedan dess. 
 En del saker har omprioriterats och en del saker kunde vi inte förutse. Men den glädje och kärlek Samuel skänker oss är jag evigt tacksam för. Hans tal som kommer mer och mer. Hans fyndiga kommentarer och hans omtänksamma sätt. Allt detta och en massa envishet. Det är Samuel. 
Han är dessutom en väldigt bra förebild i mycket för sin lillebror. Noel han som är envisare än tåget och rälsen. Han som är charmigare en det mesta och använder det som ett vapen. Han som lär sig saker snabbt som vinden och som avgudar sin bror. 
 Båda barnen är så mycket mer än jag vågade drömma om. Och just nu är jag rätt nöjd med mina två pojkar och vi får se om det blir en trea eller inte. Jag är tacksam för de två mirakel jag fått. 

Nu snart har vi även huset med trädgård från drömmen. Där barnen kan springa och vi njuta av en kopp kaffe medan barnen skratt ekar. Jag längtar. 

Tänk att drömmar kan bli sanna bara man kämpar nog mycket. 

Upp och ner

En känslornas helg. Igår bröt jag ihop och grät. Sörjde allt som inte blev och inte kommer bli, men klev upp starkare idag.
Jag tror det är viktigt att låta sorgen finnas och sedan se allt vackert jag har. Jag har två pojkar som jag älskar av hela mitt hjärta och jag har en man som finns där och stöttar mig när vardagen blir för tung. Jag är lyckligt lottad även om allt inte blev som jag trodde.

Idag är en bättre dag. En stökig dag med sängbyte för båda pojkarna, men jag tror alla blev väldigt nöjd. Samuel har sagt flera gånger att han ska sova och krupit upp i sin säng. Och älskade lilla Noel har bytt bort spjälsängen mot en juniorsäng. När blev han så stor?

Vi hann även med en liten tur till Frösö strand. En liten lagom skogsutflykt.

8 maj 2012

Åh idag har vi fått en hel del gjort. Började med en lång sovmorgon. Ammade vid 6 och somnade om och sov till 8.45. Utvilad.
Sen blev det upp på skolan en sväng för en fika med Linda. Trevligt att sitta på skolan och bara prata. Lilleman visade sig från sin bästa sida och spydde på golvet. Haha

En annan sak som vi bockade av idag var hindersprövningen. Nu är den ifylld och inlämnad. Även mitt namnbyte är ordnat. Känns fortfarande lite smått overkligt.

Dagens sista stora sak blev en titt på nytt boende. Vi titta på en trea som vi båda blev förtjusta i. Nu ska det fixas med papper för bytande av lägenhet och förhoppningsvis flyttar vi snart.

Ja bara att hålla tummarna

Framtidstankar

Med att vara tillbaka på dagis väcker ofta väldigt mycket känslor hos mig.
Jag älskar verkligen att jobba på dagis.
Fast finns det saker som är jobbigt och gör ont.
Men nu ska vi inte prata jobb.

Vi ska prata framtid, längtan och undran.
Jag och Martin har våra år tillsammans och en hel del underbara stunder.
Även en del mindre underbara.
Han är en av de få män jag träffat som får mitt hjärta att slå det där
extra slaget. Han skappar ett pirr i min mage och en längtan att finnans i hans famn.
Vad mer kan man önska sig?
Egentligen inte mycket.

Visst finns tankarna där på vad framtiden kommer med.
Kanske ett bröllop? Kanske ett barn? Eller varför inte tre?
Och kanske en hund? Ett hus?

Samtidigt som jag känner en räddsla inför framtiden, så
ser jag också på den med mina nyfiknaste ögon.
Och det skulle vara att ljug om jag inte sa att jag längtade.
Jag vill verkligen skaffa allt det där ovanstående med Martin.
Vissa dagar känns det så långt borta, medans andra dagar
känns allt så nära. Tror ju att de flesta känner så någon gång ibland.

Jag skulle tycka att det skulle vara mysigt med en liten här hemma.
Även om jag nu vet att det inte blir inom det allra närmaste.
Tänk dig en lite fot, en liten hand, ett litet huvud och ett litet hjärta.
Ett litet barn.
Tanken känns underbart nära, men fasligt långt borta.
Så stort så naturligt.
Helt fantastiskt.

Framtiden är som en stor stjärnhimmel med
så många starkt lyssande stjärnor.

Och kanske ännu flera frågetecken och funderingar.


Bilden lånad härifrån.

~ Erikssonskan ~

En vanlig 2-barns mamma i Jämtland. ❤️ Samuel - 2012 ❤️ Noel - 2015

RSS 2.0